Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Kommunalpolitiskt haveri

Gatulampor kan vara ur funktion i flera år, och snöskottningen respektive sandningen har egentligen aldrig fungerat ordentligt. Inte heller bortsopningen av sanden kring vårkanten, utan den ligger kvar fram till midsommar i värsta fall. Men kommunen har i alla fall en stor flotta av elbilar, med vilka de anställda babbeluringarna tar sig ut till åldringarna, så att de slipper slå ihjäl sig i vinterhalkan.

Och även om den vänsterkommunistiskt styrda kommunjäveln (S-C-FP) inte förmår uppfylla sina mest basala uppdrag, finns det samtidigt ingen som helst brist på märkliga satsningar kring kultur, *2SHBTQIAP++ och dylikt, projekt som tömmer den skattkista som skulle gå till just basala ärenden som gatubelysning, sandning, laddinfrastruktur med mera.

För närvarande är det *2SHBTQIAP++-vecka i gemenskapen, varvid kommunkontoret istället för att hissa den ukraïnska vimpeln för omväxlings skull flaggar med regnbågens alla färger. Men få lägger märke till det, så för att visa hur fantastiskt jävla goda lokalpolitikerna är, har man låtit färglägga alla gator och gångbanor med hjärtan, text och andra symboler i regnbågens basala spektrum.

I vanliga fall kallar man sådant klotter, men när det är kommunen som gör det är det förstås «kultur». Godhetssignalerandet omfattar vidare begrepp som «mänskliga rättigheter» och «aktiv antirasism», frågor som helt enkelt inte ligger på det kommunala planet, på samma sätt som kommuner inte kan ha en egen utrikespolitik.

Faktum är att den lokala gemenskapen har en egen «folkhälsostrateg» som tillsammans med «kultursamordnaren» leder arbetet med att organisera spektaklet. Istället för att kontrollera gatubelysningen och investera i bättre vattenförsörjning och fler laddstolpar, vill säga.

Under veckan blir det förstås sagoläsning för barn, så blir det alltid när RFSL dyker upp någonstans. Det som ska bli skevt måste ju böjas i tid, och inget är mer böjligt än barn. För de vuxna blir det istället föreläsning om «ett bättre vi – om inkludering, respekt och arbetsglädje», en berättarstund som säkert kommer att dra fulla hus! Nämligen för att kommunalarbetarna har obligatorisk närvaroplikt under «pride»-veckan.

Så där håller det på, med ständiga «kultursatsningar» av olika slag, i allt från apful kommunal brukskonst i det «offentliga rummet» till avspärrade gator för att ge rum åt kommunala aktiviteter. För en tid sedan driftsatte man en ny sopregim som mest drar till sig råttor och sprider stank i grannskapet, även om den nyordningen har mer med rikspolitik och EU att göra – fast implementationen är ändå upp till kommunerna.

Kommunalarbetare ska veta sin plats, och deras uppdrag är att se till att public service fungerar, det vill säga vatten, avlopp, belysning med mera, inte att godhetssignalera och skylta med esoteriska wokeaktiviteter som absolut ingen efterfrågar. Men när batiktanter från S+C+FP får styra, så blir den kvaddade skotern liggande i buskarna i åratal samtidigt som man bussar ut ungdomar med funktionsnedsättning att plocka lupiner eller rita hjärtan på gångbanorna. Så förfaller ett land inifrån.

Godhetssignalerande är det enda politiker sysslar med numera.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Ukraïnsk diktator olämplig

Utbrytarprovinsen Taiwan hade undantagstillstånd i 38 år, från 1949 till 1987, då diktaturen under Nationalistpartiet påbörjade en lokal demokratisering. Med nuvarande kurs och låsning kanske Ukraïna småningom kan aspirera på det rekordet, men för närvarande har man bara haft undantagstillstånd sedan februari 2022, eller snart fem år.

Problemet med det är emellertid att det «demokratiska» landet inte kan hålla val enligt konstitutionen, varför dess president Vladimir Zelenskij blir enväldig diktator. Huruvida folket står bakom komikerns fortsatta agenda av att lägga landet i runier vet ingen egentligen, men de flesta opinionsundersökningar tyder sedan länge på att populasen är redo för en kompromiss med Ryssland om landavträdelser.

Motparten, det vill säga Ryssland, höll nyligen val, trots ukraïnska terrorbombningar på själva valdagen och dagarna däromkring, med idel civila mål som logistikcentra med mera. Ändå är det Ryssland man benämner pejorativt som «valautokrati», medan Ukraïna i propagandan berättas vara en «demokrati».

Men enligt Economist Democracy Index är Ukraïna en hybridregim sedan 2011, långt innan stridigheter med Ryssland påbörjades. Även andra index, som V-dems, betecknar Ukraïna som en valautokrati, och därtill Europas mest korrupta land. Siffrorna pendlar dessutom stadigt nedåt, varför det bara är en tidsfråga innan Ukraïna karakteriseras som en regelrätt auktoritär regim.

Det borde oroa Vladimir Zelenskij, då det fortsatta stödet kan komma att sina om hans despoti uppfattas som illegitim. Samtidigt har han vuxit in i rollen som envåldshärskare, och lär få svårt att lämna ifrån sig makten frivilligt. Zelenskij personifierar dessutom det ukraïnska motståndet, och en mindre karismatisk person får inte nödvändigtvis samma uppbackning av Väst.

Donald Trump har ändå rätt i att konflikten aldrig får någon lösning så länge den judiske kokainisten rattar den ukraïnska skutan, och indirekt så länge Europa fortsätter med sitt idealistiska och verklighetsfrämmande stöd till den ukraïnska rumpstaten, på bekostnad av Europas välstånd, utveckling och konkurrenskraft.

Den amerikanska oron gäller Zelenskijs bombningar av ryska oljeraffinaderier, en form av statsterrorism som inte bara får återverkningar för Ryssland, utan driver upp bränsle- och matpriser i hela världen. Trump är sig själv närmast och bekymrar sig mest för mellanårsvalet, men för världen i övrigt är oron av mer basal och existentiell natur.

Större delen av världen ger blanka fan i Zelenskij och Ukraïna, och den vanligaste uppfattningen därstädes är att kriget sedan länge är över och att det är dags att bekräfta territoriella skiften med respektive presidents penndrag. Nu tillåts emellertid Zelenskij hålla hela världen som gisslan med sina ohemula krav om att Ryssland ska lämna tillbaka Lugansk, Donetsk, Cherson, Zaporozje och till och med Krim, en kokainists fria fantasier och febriga återfallsdrömmar som aldrig kommer att infrias.

Kievstaten behöver således en ny president, en handlingskraftig person som kan bryta dödläget, mäkla fred och påbörja den ukraïnska återuppbyggnaden. Men ett sådant skifte lär inte kunna komma till stånd genom val, varför någon annan mekanism måste nyttjas – kanske amerikansk intervention?

Just en snygg «demokrati».
Kategorier
Europa Politik USA

Folkmordshögern knorrar

Årets nobelpristjosan blev en gäspig tillställning, kanske precis så tråkigt som evenemaget bör och ska vara. Det hade varit mer livat om den norske nobelkomite hade gjort en Obama 2.0 och förärat Donald Trump fredspriset, eller en Dainzin Gyaco 2.0 och gett Klimat-Greta utmärkelsen.

Nu gick fredspriset istället till Navi Pillay, som en högst medveten markering mot den israeliska etnostatens genocid i Mellanöstern, en utmärkelse som fick folkmordshögern att krevera av ilska. Inte bara så att Vita dårhuset i Washington åter sanktionerade internationella brottsmålsdomstolen ICC, utan från Tel Aviv kom surmulna kommentarer om att Goebbels skrattar i helvetet.

De enda verkliga Goebbels och Hitler i den här soppan är emellertid folkmördarstaten Israels representanter samt dess sponsor i Washington, de som är sina slaktares arvtagare och på samma vis som Adolf vill vidga sitt Lebensraum på andras bekostnad. Den Mellanösterns enda ockupationsmakt som kontinuerligt gnager till sig mer palestinsk mark genom illegal bosättarpolitik, invasioner, och andra instrument.

Precis som i fallet Sydafrika finns här en internationell svans, en folkmordshöger som av någon anledning fått för sig att det är värt att försvara apartheid i Sydafrika och Israel, och nu veritabelt folkmord i Israel, bara och enkom och blott av den anledningen att det finns element i vänstern som stödjer Palestina och för att vänstern i stort inte är för folkmord. Det är som att vad för slags position vänstern än intar, måste folkmordshögern inta den motsatta.

Men folkmord är folkmord och apartheid är apartheid, företeelser som aldrig någonsin går att försvara med något som helst argument, allra minst att det finns vänsterungdomar som viftar med Hamas-flaggor. Det är i så fall politisk idioti, men det är ändå en idioti man dagligen får höra från kolleger och andra.

Det går alltså alldeles utmärkt att inta den rationella, neutrala och objektiva positionen att Israels folkmord är förkastligt, illegalt, illegitimt, avskyvärt och så vidare samtidigt som man tar avstånd från Hamas, antisemitism med mera. Det är i själva verket den enda positionen med de egenskaperna, medan samtliga andra lider av bias, hyckleri och idioti.

Idioti är också att som svenskt politiskt parti föra upp denna fråga som väsentlig, vilket ju sionistpartiet Sverigedemokraterna gjorde – det kostade dem valet och makten. Dubbel idioti i meningen att ett invandrarkritiskt parti arbetar aktivt på att skaffa hit än fler medlemmar ur den palestinska diasporan och därmed i praktiken än fler palestinska flaggor på gatorna.

Åkesson är alltså en politisk idiot, tillsammmans med samtliga element i folkmordshögern med samma slags felprogrammerade hjärnor. Det är dags för er kretiner att släppa sargen och börja stämma in i kören mot genocidstaten Israel. Trots allt är ju högern inte längre för apartheid i Sydafrika?

Inte denna gång heller.
Kategorier
Kultur Politik

Statsteve bakom betalvägg

Vänsterkommunistiska statstelevisionen kommer införa tvång på kontoregistrering för att kunna ta del av utbudet på dess strömningstjänst, enligt egen utsago för att tittare ska få en mer «sammanhängande tjänst som fungerar mellan tillfällen och enheter». Regimtelevisionen blir därmed en walled garden istället för vad man brukar kalla public service.

Det är nu inget ovanligt att strömningstjänster har inloggning som krav, men det beror på att de är kommersiella till sin natur och alltså kräver något slags identifiering för att säkerställa betalningen. Statsmedierna är redan betalda genom tvångsavgift, som läggs på skattsedeln.

Strömningstjänster av andra slag, som Youtube, Rumble och Odyssee, erbjuder förvisso «bättre användarupplevelse» genom kontoregistrering, men det finns inga som helst krav på sådant för att ta del av utbudet. Det är därför svårsmält och långsökt att svenska statsmedier plötsligt ska stänga in sitt utbud bakom en vägg.

Man får förstå det som en etappsträcka, med slutmål att småningom nyttja Bank-ID och liknande lösningar för att omvandla statstelevisionen till något som liknar den «telescreen» som figurerar i romanen «1984», en «enhet» med vilken staten kan kartlägga individers mediekonsumtion samt «anpassa» utbudet i en viss ideologisk riktning.

Det är en märklig utveckling, med tanke på hur kritiska just statsmedierna har varit i fråga om hur sociala medier som Tiktok och Facebook fångar in sina användare i bubblor samt tar del av deras metadata för att kartlägga personen och anpassa materialet. Så här skriver man i sina «användarvillkor»:

SVT kan, beroende på vilken digital tjänst du använder, behandla uppgifter om ditt namn, användarnamn, din ålder, ditt kön, dina kontaktuppgifter inkl. postnummer, dina vänkopplingar, din avatar samt din aktivitet – såsom chatt eller spel på skoj m.m. – för att du ska kunna få bl.a. anpassat innehåll, skräddarsydda rekommendationer, fortsatt tittning mellan enheter, information om för dig relevant utveckling och innehåll i tjänsterna m.m.

För egen del tittar jag enbart på nyheter och debatt för att se hur statsmedierna agerar med sin propaganda, och tar i övrigt inte del av något som helst slags skräp av det slag som numera fyller statsmedierna. Jag använder inte heller flera «enheter» för detta, och har således inget behov av att statsmedierna ska hålla reda på var jag befinner mig i «tittandet». Rekommendationer är det absolut sista jag vill ha, eftersom jag inte vill bli fångad i andras ideologiska bubblor.

Idén är i sig helt vansinnig och kommer knappast att leda till att fler tar del av statsmediernas usla utbud. Inför man hinder blir effekten att färre söker sig dit, och särskilt unga är reda ointresserade av statsmedierna med dess föråldrade teknik i 720p och usel komprimeringsgrad. Personligen kommer jag att vägra statskonto.

Men här öppnar sig samtidigt en lösning av dilemmat med att tvångsavgift tas ut via skatten av medborgare för att finansiera «Gift vid första ögonkastet» och «Morden i Pembroke», nämligen att statsmedierna kan börja ta ut avgift av dem som faktiskt nyttjar utbudet, och att vi andra då slipper stå för notan. Tekniken är ju redan på plats, och det återstår bara att koppla inloggningen till en betalmodell.

Det är orimligt att obligatorisk avgift tas ut av medborgarna för att sända ett massivt utbud av kommersiell smörja som andra aktörer bättre kan ta sig an. Låt således dem som vill ta del av detta i statsmedier betala för det själva.
Kategorier
Europa Politik

Sionism = islamism

Man förstår instinktivt ägarstrukturen i mediehusen när man i dag samfällt har något slags åminnelse av den palestinska motståndsrörelsens angrepp mot israeliska mål på dagen för tre år sedan. En händelse som man förvisso kan kritisera och ta avstånd från, men som döljer den större bilden.

Nämligen bilden av ett akut genocid som har pågått i tre år, med närmare hundra tusen civila direkt dödade i konflikt, miljoner tvångsförflyttade och stor humanitär katastrof i övrigt, omständigheter som svensk och europeisk judepress mangrant tonar ned, förminskar, ignorerar och rycker på axlarna åt, eller emellanåt till och med tar i försvar.

Och i fonden har vi den än större bakgrundsbilden av Mellanösterns enda ockupationsmakt, som systematiskt lägger under sig palestinskt territorium sedan denna världens enda etnostat utropades för snart åttio år sedan. Men judisk bosättarpolitik får pågå ostörd, eftersom den har direkt eller indirekt stöd av krafter i Bryssel och framförallt Washington.

Sionismen förhåller sig här till judar som islamismen till muslimer, det vill säga är en politisk rörelse som betonar den egna gruppens supremati. I sionismens fall rör det sig om en politisk rörelse för att återvandra till de områden i Mellanöstern från vilka judar en gång fördrevs av Rom, för snart två tusen år sedan. Sionister anser att man har en «historisk» rätt till territoriet, på den existerande palestinska befolkningens bekostnad.

Men det argumentet kan utsträckas till godtycklig punkt bakåt i tiden, och det finns då inget folk som kan göra anspråk på territoriet; det var erövringar då, och det är erövringar i dag. Skillnaden är att vi i dag har en internationell folkrätt att luta oss mot, vilket knappast var fallet på bronsåldern.

Det är svårt att se hur det skulle vara förenligt med folkrätten att britterna under ockupationen av Palestina kunde gå sionisterna till mötes genom att mitt i det ockuperade Palestina förorda bildandet av en konstgjord stat, när samtliga grannländer misstyckte. Det där med «samtycke» tycks vara en modern företeelse, för här våldtog Storbritannien och Väst Mellanöstern när man upprättade en judisk stat ur ingenting.

I fonden för denna utveckling ligger dels Hitlers kulmen av två tusen års kristen antisemitism i Europa, ett sår som gör att judarna mer eller mindre får frikort att bli sina slaktares arvtagare i Mellanöstern, där man vill vidga sitt livsrum under etnisk rensning och folkmord. Men dels också amerikansk och delvis europeisk frikyrklighet med sionistisk prägel, under den rubbade tron att profeten Jesus ska återkomma när Israel återuppstår och «uppryckelsen» inträffar.

Judelobbyn är stark i USA, men i Europa och Sverige behövs strikt taget ingen sådan lobby, eftersom de flesta nationer med institutioner redan tar sionismen i försvar. Det är märkligt, när man i samma andetag tar starkt avstånd från islamismen, som har samma struktur och mål, men med annat huvudmannaskap.

För världen i övrigt framstår det som makabert att Väst tar folkmördarstaten Israel i försvar och inte omedelbart pytsar ut ett stort lass sanktioner, så som man har för vana att göra i allsköns andra konflikter världen över. Det är bland annat här man har sett uppenbara hål i den «regelbaserade världsordningen», då «reglerna» tillämpas högst olika.

Även för bildade och rationella svenskar, som inte med knäveckets reflex intar de konstlade hållningar som präglar vänster och höger i svensk politik, framstår det som fullständigt vanvett att ta folkmördarstaten Israel i försvar för dess kontinuerliga brott mot mänskligheten, folkrätten och de mänskliga rättigheterna.

Att det under sådana förhållanden bildas motståndsrörelser är fullt naturligt, och lika naturligt är att de agerar. Men den enes befrielserörelse är den andres terrorgrupp, och det är den dikotomin som här gör sig gällande, när man låter en iögonenfallande räd av Hamas ligga till grund för det egna förhållningssättet till konflikten, till Israel, till Palestina och så vidare. Mer plockade än så har körsbär aldrig varit, och det är en bias som inte hör hemma i seriös debatt.

Utvecklingen som sådan kan inte reverseras, och Israel som stat är ett faktum. Men dess vidgning till ockuperade delar har aldrig erkänts internationellt, och är därför alltjämt föremål för internationell rättvisa. Det är även folkmördarstatens flagranta brott mot mänskligheten, och såväl Netanyahu som hans hejdukar ska en dag dras inför skranket i den Haag för att svara för sina illdåd och därpå dömas för dem.

Mellanösterns enda ockupationsmakt ska samtidigt sanktioneras till stenåldern till dess att ockupationen upphör och alla bosättningar är evakuerade, och till dess att etnostaten eliminerar sina rasistiska lagar. När detta har skett, och när en tvåstatslösning formellt har antagits av världssamfundet och godtagits av lokala parter, upphör den palestinska motståndsrörelsens och befryndade gruppers aktioner med automatik. Då, och inte förr, blir det fred.

Detta är vad sionister i svensk och europeisk politik förordar och ställer sig bakom med biblicistisk stenåldersretorik om att palestinierna får skylla sig själva på grund av Hamas…